Att uppskatta beröm

Kommentarer inaktiverade för Att uppskatta beröm

Blygsamhet low_0073

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Blygsamhet anses vara en dygd.

 

Ödmjukhet är ett modeord. Alla nytillsatta VD-ar och upphöjda politiker känner denna smickrande ödmjukhet inför sina nya uppgifter. Pyttsan! De sväller av stolthet men försöker att avslöja sina framgångar lite lagom diskret i alla sammanhang. Utom Björn Ranelid som till och med har en bil med registreringskylten RANELID. Så ska en slipsten dras.

Jag kan inte visa falsk blygsamhet över den uppskattning som min roman ÖDELAGD möter i olika sammanhang. Jag blir glad och stolt över att andra människor uppskattar det jag skrivit. Nu har även flera lärare hittat boken som kallats lärarroman. Mats Olssons underhållande och tänkvärda blogg  (länk) har en stimulerande kommentar/recension med den utgångspunkten.

Eget beröm luktar gott

Kommentarer inaktiverade för Eget beröm luktar gott

Kanske ska vi tacka herr Ranelid för att det inte är fel att högt uttala att man är bra, bättre, bäst. Att sitta och mumla något om att man är oförtjänt förbisedd leder ingen vart. ”Jag borde få Piratenpriset, jag är värd det!” Sånt väcker uppmärksamhet och publiciteten är självgenererande. En sida i lokalpressen ger en tvåspaltare i en kvällstidning, ger ett inslag i Kulturnytt som ger uppslag i två kvällstidningar, som ger GomorgonTV följt av Go´kväll, Förkväll, P4 extra med Lotta Bromé ger Annika Lantz, ger läsare, ger uppdrag, ger Skavlan.

Sen köper man en ny nummerskylt till sin bil som först måste bytas till något som sticker ut, ja, som sagde Ranelid, (dock knappast försagde).

Vitaby kyrka low 2991

I brist på en bild av Brösarps kyrka tar jag Vitaby kyrka som är en av de vackraste på Österlen.

Jag deltog en gång i en uppläsning på Österlen tillsammans med en hel knippa författare som kommit ut med böcker och som hade någon form av anknytning till sydöstra Skåne. Arrangörerna i Brösarp hade ett brett startfält med Jacques Werup, Bertil Torekull, Lena Katarina Swanberg, Elsie Rydsjö och ett par till. Samt Björn Ranelid. Alla satt vi en vacker halvcirkel framme i koret i Brösarps kyrka som var fylld till bristningsgränsen. Alla satt vi där och väntade på att få göra våra piruetter. Nästan alla. Herrar Werup och Ranelid behövde inte sitta med ett leende på läpparna och vänta på sin tur. De gjorde sina respektive entréer och sortier från och till sakristian. A-lag och B-lag. Trots att den charmerande Elsie hade skrivit en rad med böcker som sålt mer än dessa två herrars tillsammans antar jag. Men så ska en slipsten dras. Om man vill vara NÅGON.

Avund och avundsjuka som en dödssynd (som Sissela Kyle pratade om i TV nyligen)? Visst. Lika bra att erkänna det. Men kanske är det en sporre? Till att utmana sina egna gränser, de begränsningar man låter rama in sin tillvaro. Jag blir i alla fall vansinnigt glad när några som läst min första roman, Ödelagd, skriver mail och efterlyser uppföljaren. Hur det gick sen. Och när en anmälare i en tidning skriver om sträckläsning och ”svårt att lägga boken ifrån mig” blir hållningen rakare. Skylt 0970

Men nog borde kommittén till Piratenpriset tänka om när de läst detta: Piratenpriset åt alla. Någon rättvisa får det ändå vara i tillvaron.

Henrik

Som är i livet och ändå har en författarskylt i rostfritt utanför uppväxthemmet på Hövitsmansgatan 3 i Helsingborg

Henrik Valentin är en sida från Fonem Förlag
040-12 62 50 | info@henrikvalentin.se

Copyright informo-09 | Admin